Superväder i Västra Götaland, vad härligt, vilken glädjespridare!!

Nöjd med mitt resultat? JA. Otroligt belåten över vad jag åstadkommit i veckan.

Utsattes för fystest i fredags och har en förjävlig träningsvärk i låren efter spurtandet. Cooper-testet klarade jag glatt av med en halv minuts marginal, alltså 3 km på 14.32 minuter, och vann därmed en imaginär guldmedalj, i min springgrupp, som jag är otroligt stolt över. Detta trots att jag inte sprungit på två månader. Vidare skulle vigheten mätas. Efter hårt pressande och svettande, återstår det för mig 10 respektive 12 cm för att komma ner i spagat. För att avsluta detta träningsinlägg och sammanfatta det hela så säger jag, det kan bara bli bättre :)

Steker på balkongen, insmord i kakao olja, lyssnar på musik a la turka och äter mig mätt på kiwi. Värmen gör mig avslappnad och lättirriterad. I tankarna har jag studier men istället sitter jag och skissar gubbar i blocket. Något jag inte har gjort på år. Låt oss fira det vackra vädret, HURRAA!!

En fruktansvärd dag, många minnen och tusen tårar. Pappas saker hämtades från arbetsplatsen idag, kontot avslutades på banken, bouppteckning skall göras, garderoben skall rensas och snart är han så gott som borta. Min fina pappa ♥ Det är smärtsamt och det blir bara svårare.

Tre slitsamma år har passerat och nu är det snart dags för examensmiddag!! Glädjen i mitt hjärta kan jag inte förklara men det är en sak som saknas, ett stort hål i mitt hjärta, pappa. ♥

Vidare har jag tackat JA! till att åka två långa år i landslaget, Boomerang. Är jag galen eller har jag tappat vettet? Det blev all in trots alla tveksamheter. Herreguuuuuuuuuuuuuuud!! ♥

En månad har passerat, det känns som år. Jag saknar dig varje dag ♥

Vi har bokat den årliga resan till Istanbul men inget kommer att vara sig likt. Det är först då som jag kommer att inse att fyra har blivit tre.

Mina monster slutar inte jaga mig.

Hela tiden i mitt huvud ser jag bilderna av min far som döende,

jag minns de sista andetagen och hans livlösa ögon.

Jag känner mig skyldig som inte lyckades rädda honom,

samtidigt vet jag att det inte fanns någonting som kunde göras.

Det var för sent.

Jag känner ilska över att vi inte upptäckte cancern tidigare,

de värdelösa läkarnas misstag,

men hur skulle jag veta,

hur skulle vi veta att en sorgfylld framtid väntade oss.

Jag ångrar inte att jag åkte hem.

Inget ånger känner jag över att jag missade en spännande upplevelse i Amerika.

Förmodligen kommer jag aldrig få uppleva något liknande,

men hur kan ett VM vara viktigare än ens familj?

Hur kan man ens tveka att åka hem när ens far endast har några få dagar kvar att leva.

Här talar vi om rent egoistiskt tankesätt.

Saknaden är så stor, så stor.