Detaljer är viktiga, de är vackra att se på, de är fina att minnas och de är mirakulösa att besitta.

På ting gör de sig så prydliga att det kanske blir en favorit. I minnen blir de så verkliga att det nästan går att återuppleva stunden in i minsta detalj. Drömmar om lyckliga stunder, minnen från en stor sorg eller upplevelser från alla härliga vintrar och somrar, de är ofattbara.

...Och så var tävlingssäsongen inledd... En superhelg på Tjörn! Alla hästar var med och temperaturen var hög i kroppen trots minusgraderna utomhus.

Haj jag heter kaj raj raj raj ra och jag är gla´...

Flyg fula fågel flyg..och den fula fågeln flög och ägde isen!!

Livsglädjen försvann med dig

Smärtor som kommer i omgångar, de dagar jag tänker på att tomrummet aldrig kommer att fyllas är de svåraste. En kraftig känsla av panik skapas inom mig, liksom klor som greppar hårt om mitt hjärta. En brinnande känsla får mig att tro att jag befinner mig i helvettet. När jag ser bilder från de svåraste dagarna i mitt liv är som att strö salt på såren. Dessa dagar vill jag ingenting och motivationen kraschar.

Turen är inte alltid på vår sida och det är inte mycket som går rätt. Livet är inte en dans på rosor, men vet du vad, vi klarar oss ganska bra ändå!! För att du är så stark! Älskar dig.

Idag tänkte jag på att jag aldrig skulle få se dig igen, allting blev svart, becksvart. Jag brukade tänka,det ordnar sig alltid men det ordnar sig inte, inte denna gången. Jag saknar dig.

Å, jag orkar inte gå ut, men nu har jag lovat två, jag har dubbelbokat mig. Jag har gjort en Didem. Jag har ingen lust. Jag är slut, uttömd på energi. Gårdagens fett-explosion borde ha gett motsatta effekten men ack. Vår egna lilla italienska bakade supergoda mozarellapizzor som franskyskan bombade med ost. Sedan festade vi till det med lite mjölkchoklad till efterrätt.

Först blir det en fransk-italiensk fika på Linné följt av vinprovning hos danskarna!!

Istanbul

Jag brukade förknippa Istanbul med lycka. Jag brukade älska flera timmar långa promenader på storstadens historiska gator. Nu förknippar jag allt detta med dig. Jag saknar dig pappa.

Vi åkte till Iran för att besöka dig. De hade gjort din grav så fin. En bild på dig inristad i svart marmor. Jag kunde inte sluta gråta, så vacker du var. Jag ville inte tro på att du ligger i flera meters djup, jag ville inte tro på att livet fortsätter utan dig.

Jag hade inga förväntningar på sommaren men den var bra, inte rolig men bra. Sommaren dog dagen då jag återvände till Göteborg. Det har regnat alla dagar utom en. Varföööör??

Imorgon kör vi till Nittorp, dags att äta, träna sova, äta, träna, sova.

Hemkomst på tisdag.

Sommar i Istanbul startar på onsdag. En månad med fullspäckat schema!

En så fin människa du var, omöjlig att inte tycka om. Vilken plåga att inte få känna din trygga närvaro igen. Två månader och tio dagar utan dig har känts som en evighet. Jag förlorar förståndet då jag tänker att det bara är början. Varför drabbade detta just mig?

Girls Night Out

Planerade in en dag med glamour och Sex and The City II men började tappa humöret då hälften av gänget drog sig ur kvarten innan det var dags att mötas utanför Incontro. Det plingade in alla möjliga bortförklaringar , där en del lät som mina värdelösa ursäkter i lågstadiet, jag var tvungen att diska. Nåväl, your loss.

Sex and The City, en ursäkt till att klä upp sig. Kvällen inleddes med en studentmottagning på Jameson, mat och vin. Fortsatte med Strawberry Daqiuiri drinkar på Incontro och avslutades med bio och goodiebags. Detta tillsammans med ett gäng glada människor, taggade till hundra, som gjorde kvällen supertrevlig.

Kick-off med Boomerang at Hartmans. En heldag bestående av sol, bad, grill, vin, studs, kubb, samt tältande i trädgården. För att sammanfatta det hela med ett ord, S U P E R D A G !!

En dag då verkligheten fick ta en paus, en dag med umgänge av högsta kvalitet. Återkommer med en video på den roligaste tävlingen genom tiderna i irländsk julafton, gamlingarna vs ungdomarna, som kommer att få dig att tappa byxorna.

Jag tänker på dig idag, imorgon, varje dag.

Det kan gå timmar men jag tröttnar aldrig på att titta på dig.

Jag är rädd för hur sorgen kommer att ta över mitt sinne,

den 16 September, som skulle ha varit din födelsedag.

Jag behöver inte blinka för att tårarna ska rinna.

De rinner för dig, då jag inser att du är borta,

för alltid.

Pappa, jag saknar dig,

det enda som tröstar mig är att vi kommer att ses snart.

Superväder i Västra Götaland, vad härligt, vilken glädjespridare!!

Nöjd med mitt resultat? JA. Otroligt belåten över vad jag åstadkommit i veckan.

Utsattes för fystest i fredags och har en förjävlig träningsvärk i låren efter spurtandet. Cooper-testet klarade jag glatt av med en halv minuts marginal, alltså 3 km på 14.32 minuter, och vann därmed en imaginär guldmedalj, i min springgrupp, som jag är otroligt stolt över. Detta trots att jag inte sprungit på två månader. Vidare skulle vigheten mätas. Efter hårt pressande och svettande, återstår det för mig 10 respektive 12 cm för att komma ner i spagat. För att avsluta detta träningsinlägg och sammanfatta det hela så säger jag, det kan bara bli bättre :)

Steker på balkongen, insmord i kakao olja, lyssnar på musik a la turka och äter mig mätt på kiwi. Värmen gör mig avslappnad och lättirriterad. I tankarna har jag studier men istället sitter jag och skissar gubbar i blocket. Något jag inte har gjort på år. Låt oss fira det vackra vädret, HURRAA!!

En fruktansvärd dag, många minnen och tusen tårar. Pappas saker hämtades från arbetsplatsen idag, kontot avslutades på banken, bouppteckning skall göras, garderoben skall rensas och snart är han så gott som borta. Min fina pappa ♥ Det är smärtsamt och det blir bara svårare.

Tre slitsamma år har passerat och nu är det snart dags för examensmiddag!! Glädjen i mitt hjärta kan jag inte förklara men det är en sak som saknas, ett stort hål i mitt hjärta, pappa. ♥

Vidare har jag tackat JA! till att åka två långa år i landslaget, Boomerang. Är jag galen eller har jag tappat vettet? Det blev all in trots alla tveksamheter. Herreguuuuuuuuuuuuuuud!! ♥

En månad har passerat, det känns som år. Jag saknar dig varje dag ♥

Vi har bokat den årliga resan till Istanbul men inget kommer att vara sig likt. Det är först då som jag kommer att inse att fyra har blivit tre.

Mina monster slutar inte jaga mig.

Hela tiden i mitt huvud ser jag bilderna av min far som döende,

jag minns de sista andetagen och hans livlösa ögon.

Jag känner mig skyldig som inte lyckades rädda honom,

samtidigt vet jag att det inte fanns någonting som kunde göras.

Det var för sent.

Jag känner ilska över att vi inte upptäckte cancern tidigare,

de värdelösa läkarnas misstag,

men hur skulle jag veta,

hur skulle vi veta att en sorgfylld framtid väntade oss.

Jag ångrar inte att jag åkte hem.

Inget ånger känner jag över att jag missade en spännande upplevelse i Amerika.

Förmodligen kommer jag aldrig få uppleva något liknande,

men hur kan ett VM vara viktigare än ens familj?

Hur kan man ens tveka att åka hem när ens far endast har några få dagar kvar att leva.

Här talar vi om rent egoistiskt tankesätt.

Saknaden är så stor, så stor.

Slå mig medvetslös och dra mig baklänges. Verkligheten springer ikapp mig och jag börjar snart inse att allt fler viktiga beslut behöver tas inför framtiden. Ständigt pågår ett krig i mitt huvud, vad ska jag välja???

Grattis på 24 års dagen vackraste syster!

Ni är så vackra, tack för er fina hälsning! (I slutet av videon) Jag älskar er!!!

Jag saknar inspiration, min passion har gått upp i rök och jag vet inte vem jag är längre.

Sexton dagar har passerat sedan min fars bortgång, det tog mig över två hela veckor att inse att han kommer inte hem, han kommer inte tillbaka, min älskade pappa. Saknaden ökar exponentiellt, nu är den stor, den är enorm. Jag tittar på videon för att höra hans röst, för att se hans rörelse men värmen saknar jag, den är efterlängtad. Jag saknar dig min stjärna. Aldrig kommer mitt liv bli sig likt utan dig.

Begravningar är svåra men jag fick inte uppleva denna. Jag slapp gråta av smärta, men det är svårt, jag tror fortfarande att han kommer hem vilken sekund som helst.

Iran har konstiga normer, undrar när de ska bli smarta nog att inse det. Matte har de inga problem med men när det kommer till kvinnor vet de inte hur de ska lösa ekvationen.

Befinner mig på tåget till Stockholm för att komma bort från mig själv, för att komma bort från mitt liv i några dagar.

Jag fick höra om en dröm, en dröm om dig. Du frågade varför gråter de? varför är de så ledsna? Säg till de att jag har det bra här, att jag har frid, att jag har ro.

Gud vad jag saknar dig. Jag saknar din lukt, din trygghet, jag saknar din humor, ditt leende. Saknaden är oändlig mitt hjärta.

R.I.P. Världens finaste pappa, 1953 - 2010 .

4 April, 2010, kl 18.47

Lidandet har nått sitt slut, må du vila i frid min vackra pappa. Samtidigt som en stor sten har lyfts ifrån våra hjärtan har du lämnat en stor sorg, ett stort tomrum som är omöjlig att fylla. Men din själ finns kvar i våra hjärtan, i våra tankar och minnen men vad hade jag inte gjort för att få känna din hand på min axel igen. Vi förlorade kampen min fina pappa och jag vet ännu inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig. Det är svårt, det är en smärta som är omöjlig att lindra, därför tar jag en dag i taget, för att kunna gå vidare, för att kunna finnas för dig och mig.

Hur kan jag låta bli att gråta när jag ser på honom? Han ser lidande ut, trött och svag. Jag viskar i hans öra du kämpar hårt, ge inte upp, vi älskar dig, men jag tror inte att han lyssnar på mig. Gud vad jag saknar honom.

Landslagsläger i Nittorp, hej hå. Skär hit, skär dit, bågar, tvisslar och skit. Efter en hel dags träning vill jag lägga mig ner och sakna, gamla minnen fyllda med skratt och lycka. Kan jag få det tillbaka? Ge mig min friska pappa tillbaka? Det är inte rättvist.

Majoriteten av laget ligger inne på hotell i Borås stad. Hotellfrukost hade suttit som en smäck men nackdelarna vägde tyngre. Utan att blinka åkte jag hela vägen hem för att återvända imorgon bitti, upp i ottan igen. Hej hå, hej hå.

Bihålorna är fyllda med gift, näsan sprutar som en fontän och huvudet känns som en ballong på bristningsgränsen. Jag tar det med en nypa salt, det finns värre saker som får mig att hata. Livet har slagit oss hårt, plötsligt och djupt. Hela vägen in till skelettet. Hoppet drar allt längre bort och jag möter min störta rädsla att förlora en familjemedlem. Jag vill skrika tills trumhinnorna sprängs.

Jag är rädd för framtiden. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag inte tvekat en sekund att åka tillbaka i tiden för att lösa problemet i tidigt stadium. Men nu är vi här och att önska mig en tidsmaskin gynnar mig inte på något sätt. Jag vet att många har förlorat viktiga personer i cancer, kommer jag att bli en av de? kommer livet att sluta finnas i detta era? Jag tror inte att han är redo att lämna livet, jag är inte redo att förlora honom, kanske om 40 år, men inte nu. Jag gillar inte att folk undrar om vi har frågat var han önskar att bli begravd, trots att jag vet att han har ena foten i graven. Jag befinner mig fortfarande i chocktillstånd, vi befinner oss i total trauma. Men hoppet finns alltid vid min sida. Han kommer att leva, han ska leva, han måste leva. Vive la vie.

Jag gillar att han vet att han inte förtjänar det här, jag älskar att han vägrar att ge upp utan en hård kamp och jag har saknat hans fina leende. Det är nu som han kör all in för att vinna hela potten.

Hur ska jag kunna leva vidare om han dör? Den tanken tynger mig dag in och dag ut , tankarna bryter ner mig som en ruttnande äppelskrott, jag står maktlös.

Ambulanser skrämmer mig, sjukhus skrämmer mig, men nu är han där, uttömd på vätska och blod. 52 dagar har passerat sedan diagnosen och vi befinner oss fortfarande i chocktillstånd. Flitigt söker vi alternativbehandlingar då den äckliga sjukvården har ratat oss, släckt all hopp och lämnat honom att dö.

Lustigt hur livet kan förändras på bara några sekunder, några få dagar och månader. Det är svårt att hänga med, det är svårt att tänka sig ett liv utan ett utav de viktigaste gestalterna i ens liv.

I helgen avklarades säsongens näst sista tävling, SM i Stockholm, vilket resulterade i säsongsbästa för båda lagen. Ett ord; GULDGUBBAR!

VM närmar sig med stormsteg. Jag ser gnistan allas ögon, lyckan när de talar om resan till Colorado Springs följt av äventyr i New York. Woouw. Den lyckan för mig försvann dessvärre den 15:e januari. Numera tittar jag ner på marken och tänker på tid, jag tänker på sorg och jag tänker på kärlek. Sedan tittar jag upp mot stjärnorna och letar upp den starkast lysande stjärnan och önskar hälsa.

Jag är delad mitt itu. Gårdagens sjukhusbesök gav det slutgiltliga svaret; Ingen operation, inga cellgifter, ingen behandling. Det känns som ett dåligt skämt men icke, det är verklighet, och det är nu som jag slutar vara realist och önskar mirakel varje dag. Han andas tungt och han är gul som en solros, han är min ros, han är min älskade lilla pappa. Vad händer nu? Går jag och skjuter den där läkaren som skickade hem min pappa i två års tid? Eller stryper jag henne långsamt så att hon får lida, precis som vi? Ja vad händer nu egentligen?

Rädslan kryper in allt mer och hoppet brister. Här står vi, 41 dagar senare, maktlösa, uppjagade och rädda över att förlora honom i vilken sekund som helst. Att gråta som en bortskämd unge hjälper inte i denna situation, du får inte det du trånar efter, även om du bönar och ber, stampar och skriker eller slänger dig från vägg till vägg.

Jag vet inte vad jag ska säga, det finns inget att säga mer än jag är ledsen, jag är ledsen pappa och jag älskar dig.
Känslan av att världen har stannat upp lurar mig, var realistisk får jag höra från höger och vänster. Jag vill inte vara realistisk, jag vill leva kvar i min sagovärld där min pappa är kung och jag är hans lilla prinsessa. Jag tänker på hans visa ord som har väglett mig genom livet, hans anekdoter och metaforer, aldrig har de betytt så mycket som de gör nu.

Försök att bryta en pinne i mitten, enkelt, lägg till tre till och försök att bryta de tillsammans, det går inte för de är starkare, och det är vi fyra med, starkare tillsammans.

Neuchatel checkAndra utlandsresan avslutad med en bronsplats. SM i Stockholm och VM i USA återstår av denna skridskosäsong och sen är sagan slut.

Parallellt pågår kampen med cancern, hoppet om att min far ska bli helt återställd kommer att finnas hela vägen.

Ny bussresa, ny stad och nya upplevelser. Kan inte påstå att jag är hundra procent taggad men det ska bli intressant att se vad denna resa har att erbjuda. Förhoppningsvis lite äventyr och högklassiga tävlingsåk som ger upphov till pattefjong. Neuchatel, här kommer Bumbibjörnarna 26/2 - 21/2.

Lampan var tänd men ingen var hemma. Blankt. Redovisningen fick mig att framstå som ett pucko. Jag vet inte om de fick ett intryck av mig som dum eller dummare. Glimten av självsäkerhet fanns inte för fem öre. Det som en gång var så enkelt. Fokus för fan.

Efter en lång och krånglig resa har vi återvänt. En stark insats gav en åttondeplats. Au revoir France, tack adjö och på återseende.

New York resan avbokad. Jag vill inget ångra, jag vill inget gråta över som inte går att ändra. Min sorg gör mig trött och svag. Koncentrationen riktas mot detta svarta hål;

Hur kommer det att bli? vi vet inget, vi ser inget, inget inget inget, många frågor utan svar, svart, bäcksvart.

Han var gul som ett barn med hepatit C, han var orklös och frös som ett asplöv. Vad hände? vad fan hände egentligen? vart gick det fel? Jag mår dåligt för att jag sover gott och inte du. Jag mår dåligt över att jag åker bort när du är fast i din energilösa kropp. Jag mår dåligt när jag äter mig mätt medan du inte ens kan dricka vatten. Jag önskar att allt kunde bli bra igen.

Voilá France, here we come 3/2 - 7/2

Gatorna är som en enda stor isbana. Jag går med pyttesteg som om jag vore efterbliven. För dig som har fått för dig att jämföra konståkning med att gå på en hal väg, släng dig i väggen.Varannan människa på gatan snubblar. Just då jag drar mungiporna upp i ett lumpet flin råkar jag ut för en ful snubbling själv. Skrattar bäst som skrattar sist. Solen strålar, kylan är tillbaka och mina smärtfyllda dagar fortsätter.

Människor hittas vid liv 15 dagar efter katastrofen i Haiti, mirakel, kan inte vi också få ett mirakel?