Didem

Mina monster slutar inte jaga mig.

Hela tiden i mitt huvud ser jag bilderna av min far som döende,

jag minns de sista andetagen och hans livlösa ögon.

Jag känner mig skyldig som inte lyckades rädda honom,

samtidigt vet jag att det inte fanns någonting som kunde göras.

Det var för sent.

Jag känner ilska över att vi inte upptäckte cancern tidigare,

de värdelösa läkarnas misstag,

men hur skulle jag veta,

hur skulle vi veta att en sorgfylld framtid väntade oss.

Jag ångrar inte att jag åkte hem.

Inget ånger känner jag över att jag missade en spännande upplevelse i Amerika.

Förmodligen kommer jag aldrig få uppleva något liknande,

men hur kan ett VM vara viktigare än ens familj?

Hur kan man ens tveka att åka hem när ens far endast har några få dagar kvar att leva.

Här talar vi om rent egoistiskt tankesätt.

Saknaden är så stor, så stor.