Hur kan jag låta bli att gråta när jag ser på honom? Han ser lidande ut, trött och svag. Jag viskar i hans öra du kämpar hårt, ge inte upp, vi älskar dig, men jag tror inte att han lyssnar på mig. Gud vad jag saknar honom.

Landslagsläger i Nittorp, hej hå. Skär hit, skär dit, bågar, tvisslar och skit. Efter en hel dags träning vill jag lägga mig ner och sakna, gamla minnen fyllda med skratt och lycka. Kan jag få det tillbaka? Ge mig min friska pappa tillbaka? Det är inte rättvist.

Majoriteten av laget ligger inne på hotell i Borås stad. Hotellfrukost hade suttit som en smäck men nackdelarna vägde tyngre. Utan att blinka åkte jag hela vägen hem för att återvända imorgon bitti, upp i ottan igen. Hej hå, hej hå.

Bihålorna är fyllda med gift, näsan sprutar som en fontän och huvudet känns som en ballong på bristningsgränsen. Jag tar det med en nypa salt, det finns värre saker som får mig att hata. Livet har slagit oss hårt, plötsligt och djupt. Hela vägen in till skelettet. Hoppet drar allt längre bort och jag möter min störta rädsla att förlora en familjemedlem. Jag vill skrika tills trumhinnorna sprängs.

Jag är rädd för framtiden. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag inte tvekat en sekund att åka tillbaka i tiden för att lösa problemet i tidigt stadium. Men nu är vi här och att önska mig en tidsmaskin gynnar mig inte på något sätt. Jag vet att många har förlorat viktiga personer i cancer, kommer jag att bli en av de? kommer livet att sluta finnas i detta era? Jag tror inte att han är redo att lämna livet, jag är inte redo att förlora honom, kanske om 40 år, men inte nu. Jag gillar inte att folk undrar om vi har frågat var han önskar att bli begravd, trots att jag vet att han har ena foten i graven. Jag befinner mig fortfarande i chocktillstånd, vi befinner oss i total trauma. Men hoppet finns alltid vid min sida. Han kommer att leva, han ska leva, han måste leva. Vive la vie.

Jag gillar att han vet att han inte förtjänar det här, jag älskar att han vägrar att ge upp utan en hård kamp och jag har saknat hans fina leende. Det är nu som han kör all in för att vinna hela potten.

Hur ska jag kunna leva vidare om han dör? Den tanken tynger mig dag in och dag ut , tankarna bryter ner mig som en ruttnande äppelskrott, jag står maktlös.

Ambulanser skrämmer mig, sjukhus skrämmer mig, men nu är han där, uttömd på vätska och blod. 52 dagar har passerat sedan diagnosen och vi befinner oss fortfarande i chocktillstånd. Flitigt söker vi alternativbehandlingar då den äckliga sjukvården har ratat oss, släckt all hopp och lämnat honom att dö.

Lustigt hur livet kan förändras på bara några sekunder, några få dagar och månader. Det är svårt att hänga med, det är svårt att tänka sig ett liv utan ett utav de viktigaste gestalterna i ens liv.

I helgen avklarades säsongens näst sista tävling, SM i Stockholm, vilket resulterade i säsongsbästa för båda lagen. Ett ord; GULDGUBBAR!

VM närmar sig med stormsteg. Jag ser gnistan allas ögon, lyckan när de talar om resan till Colorado Springs följt av äventyr i New York. Woouw. Den lyckan för mig försvann dessvärre den 15:e januari. Numera tittar jag ner på marken och tänker på tid, jag tänker på sorg och jag tänker på kärlek. Sedan tittar jag upp mot stjärnorna och letar upp den starkast lysande stjärnan och önskar hälsa.

Jag är delad mitt itu. Gårdagens sjukhusbesök gav det slutgiltliga svaret; Ingen operation, inga cellgifter, ingen behandling. Det känns som ett dåligt skämt men icke, det är verklighet, och det är nu som jag slutar vara realist och önskar mirakel varje dag. Han andas tungt och han är gul som en solros, han är min ros, han är min älskade lilla pappa. Vad händer nu? Går jag och skjuter den där läkaren som skickade hem min pappa i två års tid? Eller stryper jag henne långsamt så att hon får lida, precis som vi? Ja vad händer nu egentligen?