Ambulanser skrämmer mig, sjukhus skrämmer mig, men nu är han där, uttömd på vätska och blod. 52 dagar har passerat sedan diagnosen och vi befinner oss fortfarande i chocktillstånd. Flitigt söker vi alternativbehandlingar då den äckliga sjukvården har ratat oss, släckt all hopp och lämnat honom att dö.
Lustigt hur livet kan förändras på bara några sekunder, några få dagar och månader. Det är svårt att hänga med, det är svårt att tänka sig ett liv utan ett utav de viktigaste gestalterna i ens liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar