En så fin människa du var, omöjlig att inte tycka om. Vilken plåga att inte få känna din trygga närvaro igen. Två månader och tio dagar utan dig har känts som en evighet. Jag förlorar förståndet då jag tänker att det bara är början. Varför drabbade detta just mig?
1 kommentar:
Vad hände? Om du inte vill berätta så gör det inget! Ta hand om dig!
Skicka en kommentar