Gatorna är som en enda stor isbana. Jag går med pyttesteg som om jag vore efterbliven. För dig som har fått för dig att jämföra konståkning med att gå på en hal väg, släng dig i väggen.Varannan människa på gatan snubblar. Just då jag drar mungiporna upp i ett lumpet flin råkar jag ut för en ful snubbling själv. Skrattar bäst som skrattar sist. Solen strålar, kylan är tillbaka och mina smärtfyllda dagar fortsätter.

Människor hittas vid liv 15 dagar efter katastrofen i Haiti, mirakel, kan inte vi också få ett mirakel?

Tunga dagar passerar. Allt fler tårar rinner ner för mina kinder och lämnar ett spår av svidande salt. Jag känner mig löjlig som gråter högt i min ensamhet. Jag inser det kritiska läget, allvaret som kan vända upp och ner på min värld, välkommen till verkligheten.

Jag har börjat att be. Jag ber för min pappa, jag ber för hälsa, jag ber om tid. Pappas flicka, hon blir tom utan sin far, nästintill död.

"Det finns inget vi kan göra", va, va, va, va,va?? Hörde jag rätt? Skämtar ni med mig? Vadå finns inget? Ska vi bara vänta? Va? Nej, nejnejnej, det kan inte stämma? Nej! Man kan inte säga så. Det är inte sant, jag tror inte på er. Han ska leva, han ska leva 100 år till. Hjälp, jag kan inte andas.

Tumör
hjälp

15 januari, dagen då jag krossades av denna nyhet, dagen då alla känslor stannade till. Det är svårt att inte gråta, det är svårt att tänka allt kommer att ordna sig.

Det händer inte oss, omöjligt. Han är stark, styrka och hopp är det som räddar liv, eller hur? Får jag gömma mig tills det här är över? Låt mig gå i dvala. Låt mig sova för att vakna upp en bättre dag.

Jönköping; Mastersängen är min, no mercy!! Hemma på söndag med en guldpeng runt halsen.

Jag observerar min omgivning. Förutsättningar, en del har det andra inte, men mitt tankesätt lyder, du kan om du vill. Jag iakttar handlingar. Irritationer bland människor i mitt umgänge, de som försöker få sin vilja igenom och de som ifrågasätter dem. Jag betraktar misstag. Skitsnack, ett enkelt sätt att få ut aggressioner, fult och onödigt. Tips; Ät inte gul snö!

Omgiven av giriga människor som inte uppskattar vänskap. Kan du snälla knacka på min axel och säga imorgon blir en bättre dag?

Aldrig har jag känt att hjärtat slagit så hårt, så hårt att det känns i benmärgen, i hela ryggraden. Pulserande smärta, jag kan inte sitta still, så ont det gör.

Uttömd på tankar tvingar jag fram några ord. Inga framsteg, fan. Så orättvist livet kan vara ibland. Jag accepterar det men jag kräver någonting i gengäld.

Kladdkaka, kladd kaka, kladdig kaka. Vill du smaka på en bit kladdig kaka? och låta dina endorfiner frigöras. Ett euforirus, en lyckokänsla.

Året är 2010, jag är mig lik, världen är sig likt, inga större förändringar. Hejdå 2009.