Tunga dagar passerar. Allt fler tårar rinner ner för mina kinder och lämnar ett spår av svidande salt. Jag känner mig löjlig som gråter högt i min ensamhet. Jag inser det kritiska läget, allvaret som kan vända upp och ner på min värld, välkommen till verkligheten.
Jag har börjat att be. Jag ber för min pappa, jag ber för hälsa, jag ber om tid. Pappas flicka, hon blir tom utan sin far, nästintill död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar